Det är nog homogeniteten jag har så otroligt svårt för..
En kostym påträdd över en formbar kropp som om den står emot yttre påverkan, som en sköld mot omvärlden och som ett hem man alltid kan återvända och finna sitt ytliga jag i någon annans ytliga jag. Det är att förneka sig existens och formbarhet. Att prata utifrån ett redan genomtänkt och designat vokabulär och håller sig inom ramen för en strikt diskurs: predikar öppenhet och signalerar instängdhet. Jag vet även att många håller normen i handen men vänsterprasslar utanför ramverkets ingjutna kanter Jag ska inte dra några paralleller med nazityskland då det blir oftast bara fel. Alla olika, alla lika under samma doktrin. Det stör mig att aldrig kunna känna mig hemma på samma gång som jag är jävligt nöjd med det och hittar konformitet i alla andra och spyr på det på samma gång som ja fachineras av det och hittar något i det fast från olika håll, som att bara plocka ut dom finaste jävla blåbären och göra en förbannat (enligt min mening) god paj! Det spelar egentligen ingen roll om man vänder sig utåt mot kommersialismen eller inåt inom en subkultur man kan definiera det som samma skrot och korn även om det finns viktiga värderingar att hämta så är det väsentliga oftast ytligheten.
Det slog mig något otroligt i helgen där alla satt och drack öl under samma flagg, svartklädda, patchade, ville inte vara som andra, VAR som andra, som ALLA andra.
Maja Lundgren säger att myggor är värre än tigrar. Det är inte dem riktiga angreppen man är rädd för, alla hissar samma flagga under tystnad och de som genom psykologiska mekanismer känner sig utanför BLIR även ifrågasatta i det omedvetna. Jag har vänner som älskar band som spelar/har spelat på fullersta men som inte pallar att gå dit och jag vet i fan om ni kanske gör rätt i det? På nästa crusthak dyker jag upp i rosa prinsessklänning. Jag och Zara snackade om det, fan va kul förresten att träffa dig förstod i samma stund som vi sågs hur mycket jag egentligen har saknat dig och hur mycket jag behöver dig nu. Förstår hur mycket du behövde mig då, hoppas jag fanns där, jag minns i ärlighetens namn inte. Förlåt!

Jag sitter förövrigt fast i det swedenborgska rummet just nu som fast mellan två världar och olika liv som man inte vet om de brister eller bär. Det kanske är det jag måste ha, inte veta ett tag det känns ju på sätt och vis förbannat skönt. Jag tar en kopp kaffe till och tänker på saken när jag ändå befinner mig i detta ovisshetens rum. Tänkte skriva nåt om att jag hatar skånerost men kom på i samma stund som jag tog en klunk att jag faktiskt har vant mig vid smaken och på samma sätt kanske jag kommer vänja mig vid tanken att det är JAG, JAG mot alla. I krig finns inget VI, det finns ingen nation, inget som binder folk samman utan det är endast dig själv du har kvar i slutänden hur fina bilder vi än målar upp..okej kanske lite drastisk beskrivning, jag befinner mig inte i krig med nån än...

Nu hoppade stans fetaste förorts katt in i min garderob, va fan ska han där och göra?
Kattjävel! (det är en kärleksförklaring) och förresten den normala reaktionen är väl att någon blir glad när man blir kallad sötnos, men vi känner inte varann och du äcklar mig med dem orden, och det där med drömmarna, lägg dom på hyllan och plocka inte ner dom förrän jag ber dig om att du ska ge dom rakt i nyllet på mig (vilket inte kommer hända varken inom det swedenborgska rummets fyra väggar ELLER utanför)
Vi kanske ses i real-life, om jag återvänder dit!
Dina ord ekar: ”Det kommer göra så ont”

- Ja, det kommer det!

Kattjäveln somna.